take a little piece of my heart

Den nya bloggtrenden, jag har fullkomligt tillägnat den min själ. då menar jag ju inte
mitt egna oregelbunda och ointressanta bloggande, utan den alljämt växande listan
av vänner som funnit detta tidsfördriv. när man sitter här och skriver det som faller en
in, så blir det en massa skumt man får ur sig, och det är så intressant att läsa vad
andra har i sina tankar. man kommer folk närmare genom att förstå hur de resonerar
och filosoferar. impressive.

det här är den absoluta sista kvällen jag tillbringar framför datorn i det här rummet, i
det här hemmet. men jag ska inte låta det jag inte kan påverka tynga ner mitt sinne,
nej, ty det är med gott mod jag återigen kastar mig ut i det okända. longing for new
experiences... maha. det är nästan så jag har lyckats lura mig själv att känna den där
erövra-världen känslan.

jag måste sluta med mina små lekar jag leker. än så länge kan jag inte se några
alltför allvarliga konsekvenser av dem, men det känns inte bra. min kvinnliga (?)
intuition har börjat lägga sig i och säger att jag absolut borde tänka över situationen
en aning. if ya keep digging for gold you'll end up broke...

det kunde inte ha varit skönare med fredag än nu faktiskt. my god vad jag blivit skoltrött på senaste tiden. de fyra senaste proven har gått medel, för att inte tala om dom två jag skrev idag. mah.

på onsdag blir det till att flytta. jag är lite tveksam till hur smidigt det kommer att gå faktiskt med så många parter inblandade men det blir säkert bra. det får dom ordna helt enkelt.

jag och sofia tillbringade sista lektionen på 1½h fysik med att snacka lite om killar. jag önskar att det fanns ett bra svar till vilken väg man ska välja. ångest. som sofia säger, att kärleken ska tåla en del oväder, hur vet man när det är bäst att bara låta det gå?

jag är glad att våren har kommit. solen och värmen, och promenaderna och glassen och den friska luften, fåglarna, jakten på avslutningskläder, flirtar, allt som hör till. det kommer bli bra.

lesson number one. you have to deal with your probems yourself,
noone else can do it for you. don't draw attention to yourself by not
enjoying a good laugh only because of your sillyness of selfpity.

det finns aldrig något vettigt att skriva om för det händer ingenting i mitt liv. så spännande var det.. where did all the days go? det känns som om jag upprepar det alla alltid tänker och säger, men varenda dag känns likadan om man blickar tillbaka över dem. jag zappade förbi tv4s morgonprogram igår och då var det någon man som citerade john lennon; "life is while you're making plans". det är nästan smärtsamt hur dum jag känner mig, som tillbringar alldeles för stor del av mitt vakna tillstånd med att vara bitter och grubblande. hur vaknar man upp ur detta ändlösa dagdrömmande? verkligheten börjar bli alltför dimmig nu.




i morgon kommer jag få ett fysikprov framför mig på bänken, och jag kommer sucka för att jag inte pluggat tillräckligt, och jag kommer vara sur för att jag blivit så skoltrött och oambitiös. det är inte jag. något gick fel någonstans, jag brukade älska skolan. och fysikprovet kommer gå medelbra och chansen att nå mvg på fysik A kommer att sväva iväg framför mig och jag kommer aldrig aldrig att få tag i det igen. det är så typiskt, jag borde skärpa mig, det är ändå ett väldigt viktigt betyg med tanke på den utbildningen jag valt att gå. jag tror inte att jag lagt ribban för högt, man klarar vad som helst om man pressar sig själv, det har funkat i alla situationer. jag har blivit för lat.

åh jag börjar se fram emot att flytta nu. det spelar inte så stor roll om det blir bättre eller sämre, jag har bara blivit så inställd på något nytt att jag nästan känner mig rastlös över att vara kvar. jag längtar efter en ny upplevelse, ett nytt liv tillochmed. min sjukdom kanske är att jag har för lätt att anpassa mig, för lätt att finna mig i saker och alldeles för svårt att säga emot. med andra ord, en god uppfostran. men det här med uppfostran, hur vet man vad som är en bra eller en dålig uppfostran? hur ska man lära sina barn att bli ansvarsfulla människor och samtidigt inte låta dem förlora sina identiteter? jag tänker jämt att när jag får egna barn, ska de få det jag aldrig haft eller det jag saknat som liten, och så vill jag inte göra samma misstag som mina föräldrar. men det är så lätt att säga att man inte ska göra si eller så men i det stora hela är det väldigt vagt. situationerna kommer ju ändå aldrig egentligen bli som man hoppas eller tror så det kanske inte är någon större mening med att spekulera i det just nu ändå. jag längtar till jag får barn. om jag mot förmodan skulle få det nu skulle jag inte kunna bestämma mig för att behålla det eller ej. för att fortsätta att fördjupa mig i relationer, så har jag hört att två tjejer i min ålder (16) har förlovat sig med sina killar (båda 21). hur går det ihop? utan att nämna några särskilda namn men särskilt det ena paret har inte direkt det stabilaste intrycket. inget kan få mig att tro att det förhållandet håller tills något äktenskap, ens tills hon fyllt 18. men, jag borde inte ens lägga mig i andras business.

okej, här kommer uppföljaren till gårdagens inlägg. nej, jag har inte kommit någonvart alls med min nya stärkta själ. jag önskar bara att det vore så lätt att ändra på saker. jag vill bli bättre på att hantera min situation. jag klarar det inte som det är nu, jag kan inte stänga av det. det är skumt hur allt kan krångla som det gör. min relation till mina föräldrar, främst pappa, min brist på ett eget hem. jag skulle behöva en eget litet universum där jag kan få vara själv och ifred. den nya familjen är en jourfamilj så det kommer alltid att finnas någon hemma. jag undrar hur länge jag kommer klara av det.

åh, jag känner mig så retlig idag. jag vill inte vara arg men det är som att jag inte kan hjälpa det. jag blir så frustrerad och irriterad på folk av den enda egoistiska anledningen att jag är avundsjuk för att alla har det så mycket bättre än mig. ja, jag vet att det inte alls är sant men jag lyckas inte låta förnuftet styra humöret. jag är övertygad om att jag egentligen borde vara ganska glad för att jag har det som jag har. det kunde ha vart värre, det vet jag ju själv, det har varit värre. folk har det värre än vad jag har, man behöver inte åka till något u-land för att hitta den personen. det räcker med att ta en promenad i kvarteret så möter jag säkert någon stackare. det jag vill ha sagt handlar inte om att jämföra mitt liv med andras, det handlar om att.. få ur mig mina känslor? släppa på trycket är nog ett bättre uttryck, jag har ingen koll alls på mina känslor.

Jag såg två filmer idag som påverkade mig något grymt. Dreamgirls och The Guardian. Båda fick mig att vilja växa som människa, att vilja kämpa både för min egen skull och för andra, men främst, jag vill stå på mina egna ben. Jag vill hitta den där styrkan att ta mig igenom mitt liv. Det låter så hemsk fånigt, som en gammal kliché, men det är precis så jag känner. Det är självklart att det där bara är film, men jag blev så inspirerad. Det måste finnas massor av människor där ute som ständigt kämpar och är starka och jag tycker att man borde hylla dem på något sätt. Bara för att dra exemplet från The Guardian, tänk livräddare som varje dag riskerar sitt eget liv för att rädda någon annans? Folk som tar sig igenom den jävligaste utbildningen och får bita ihop för så mycket skit, bara för att sedan rädda andras skinn? De brinner verkligen för sin vilja att hjälpa andra människor, och det är så mycket mer än vad jag kan säga om mig själv. Jag kommer aldrig nå upp till den nivån och jag kan bara beundra dom människor som är det. Och båda filmerna upplyste mig om att ensam inte alls alltid är stark. Man behöver folk, sitt lag, sin familj, sina vänner, vilka som helst som man litar på. Men man måste ändå försöka hitta sin egen styrka och sitt egna jag.

En del har förvånansvärt lätt för att öppna sig i sina bloggar men jag tycker verkligen det är svårt att uttrycka sig o göra sig intressant. Men det kanske beror mer på ens karisma, mer än ofta tvivlar jag på min. När det är fritt att skriva vad helst behagar en kanske man ska undvika att rabbla upp vad man gör hela dagarna. Det är urtrist. Istället funderar jag på att bara dela ut mig själv så folk kanske får en chans att se vem jag är. Fast det där lät helt fel, vem skulle bry sig?

Jag vill bara gå och försvinna någonstans just nu. Jag förvandlade en oskyldig liten lek till en värkande kärleksångest. Man undrar ju varför det krävs så mycket som ska klicka för att man ska kunna ha ett fungerande förhållande. Just nu klickar det inte någonstans.

Helgen i övrigt har varit hyfsat bra men nu kallar plikten. Jag pallar inte med mitt liv.