take a little piece of my heart

åh jag börjar se fram emot att flytta nu. det spelar inte så stor roll om det blir bättre eller sämre, jag har bara blivit så inställd på något nytt att jag nästan känner mig rastlös över att vara kvar. jag längtar efter en ny upplevelse, ett nytt liv tillochmed. min sjukdom kanske är att jag har för lätt att anpassa mig, för lätt att finna mig i saker och alldeles för svårt att säga emot. med andra ord, en god uppfostran. men det här med uppfostran, hur vet man vad som är en bra eller en dålig uppfostran? hur ska man lära sina barn att bli ansvarsfulla människor och samtidigt inte låta dem förlora sina identiteter? jag tänker jämt att när jag får egna barn, ska de få det jag aldrig haft eller det jag saknat som liten, och så vill jag inte göra samma misstag som mina föräldrar. men det är så lätt att säga att man inte ska göra si eller så men i det stora hela är det väldigt vagt. situationerna kommer ju ändå aldrig egentligen bli som man hoppas eller tror så det kanske inte är någon större mening med att spekulera i det just nu ändå. jag längtar till jag får barn. om jag mot förmodan skulle få det nu skulle jag inte kunna bestämma mig för att behålla det eller ej. för att fortsätta att fördjupa mig i relationer, så har jag hört att två tjejer i min ålder (16) har förlovat sig med sina killar (båda 21). hur går det ihop? utan att nämna några särskilda namn men särskilt det ena paret har inte direkt det stabilaste intrycket. inget kan få mig att tro att det förhållandet håller tills något äktenskap, ens tills hon fyllt 18. men, jag borde inte ens lägga mig i andras business.