take a little piece of my heart

Jag har slutat tycka om jul men snart blir det glöggfest!

Här ska ni få höra på min undanflykt för att slippa erkänna min fenomenala klantighet. Nu när årstiden har sjunkit snäppet under vad som tillfaller min smak så måste ju vantarna plockas fram. Dom där stora stickade bekväma vantarna som man tyvärr, har noll koll med. Tänk alltså stora stickade handskar i kombination med en (ny)gammal iPod. Man tappar all verklighetsuppfattning! Och mer därtill.. man tappar sitt busskort och matkort utan att varken känna eller höra det. Hur hade jag tänkt att åka in till skolan i morgon? 3 kuponger och Västtrafik vill inte ta kontanter? Och inte nog med det, LUNCH!!! Ska världens humör-beror-på-mat-beroende människa inte få skollunch? Not fair.

Under lunchen satt en tjej och klagade på allt hon kunde komma på som inte passade henne på jobbet. Och så avslutade hon med "men man ska ju vara glad för att man har jobb i dessa tider" och så lämnade hon personalmatsalen. Ett ögonblicks tystnad och så bryter det missnöjda tjattret ut på diverse språk. Hmpf. Jag vet inte vad jag ska säga om saken. Jag vill också klaga över min dag på jobbet. Just för att det känns så otroligt psykiskt påfrestande att vara den enda som vet om händelserna i mitt liv (kanske tar i en gnutta).
Söndagen är i alla fall över och det blev inga problem med veckans orosmoment numero ett. Inte än i alla fall.