take a little piece of my heart

Kom hem från skolan för en stund sedan, är helt utmattad. Ända sedan igår har jag vandrat omkring i en värld som inte existerat. Jag tog det där beslutet jag kommer få ångra riktigt rejält, men på något sätt handlar det om min överlevnad, jag måste gå vidare. Även fast misären och abstinensen är total nu i början så tror jag att det kommer fungera ändå, en dag.

I lördags var jag hos min faster, hon fyllde år. Jag kan inte fatta att jag faktiskt satte min fot där, men det känns så otroligt skönt nu efteråt. De ska inte tro att de kan köra ner mig hur som helst, för jag klarar mig alltid i slutändan. Jag är ju här nu. Lunchen flöt på och efter fikat stack jag och farmor. För att sammanfatta det så var det skittrist, ingen ville snacka med mig och fastern var falskt trevlig as usual. Nothing has changed. Träffade Lollo på kvällen och hon sov över hos mig. Filippa hade förfest hemma med ett tjugotal kompisar och föräldrarna var utkörda.

I går fyllde Filippa år. Vi sjöng för henne och gav henne frukost på sängen, sedan så följde jag Lollo nerför backen. Resten av dagen spenderade jag med att sköta mitt skolarbete, duktig som jag var. Vi hade middag och John, Susanne och Mikael var bjudna, plus OIof och Miriam. Max ringde på kvällen som förutsatt, mellan middagen och fikat. Under fikat mådde jag skitdåligt. Flydde efter en halvtimme upp på rummet och gulliga oroliga Olof följde efter och frågade hur det var med mig, jag såg så ledsen ut. Och jag kunde inte hjälpa det men det kändes som om allt bara sket sig. Han lyssnade och delade med sig av sina erfarenheter och sa vad han tyckte att jag borde göra, vilket jag borde ha gjort för längesen, för jag pallar inte längre. Så jag mailade killen och nu springer jag runt och väntar på att han ska maila eller ringa eller försöka få tag på mig fast jag inte alls vill. Eller jag vill, men han får inte.